onsdag 10 februari 2016

Motivation

Det här med att hålla sig motiverad är ganska intressant. Under hösten när jag inte kunnat springa, endast kört ett fåtal trainerpass och mest tränat core har motivationen inte varit på topp. Jag tränar för att tävla och tävlar jag vill jag prestera bra. Jag kommer inte lalla igenom ett race, inte än på några år. Men jag tänker att alla borde ju vara motiverade utifrån sina förutsättningar. Tex en kraftigt överviktig har ju de största incitamenten att ta tag i det och gå ner i vikt. Kunna lattja med sina barn, vandra i naturen, möta någon i en flygplansgång. Ändå verkar de flesta inte ta tag i det. Och där under hösten kände jag nått liknande, nått som jag aldrig känt tidigare. Tänkte att min rygg aldrig blir vad den varit och det kanske inte är nyttigt att hålla på och träna såhär. Men det är ju det här jag vill hålla på med! Så mer rehab under hösten och nu börjar det kännas som att det går åt rätt håll i alla fall.

Simningen är det som funkar bäst att träna utan att slita på ryggen och kommer precis hem från en vecka på Playitas med Coach Ludde. Mumma för ryggen. Mycket simfokus men även lite cykel och löpning. Bara känslan att cykla i kortbyxor fick humöret på topp. Är faktiskt mer laddad än på länge och dags att ta steget och anmäla sig till lite tävlingar.

2016 kommer bli fokus på halvironman liksom förra året. Denna gång med en förhoppning att hålla hela året. A-tävling blir Vansbro som i år har SM-status och tillika KM för Terrible tuesday. Hade gärna kört en under Ironmanbrand för försöka kvala men då VM går i Australien känns det lite stort. Jag är pappaledig men Sussi har börjar jobba då. Istället lutar det åt att träffa Hanna och Magnus på Tjörn och passa på att köra Tjörn Triathlon. Får Sus till sin löpning lite tänkte vi också köra någon swimrun men ganska ambitionslöst. Bara få gör en trevlig tävling tillsammans.

Åter till motivation. Blir imponerad av sådana som Shahrzad. Att få båda benen amputerade och ändå hitta motivation att träna och tävla i triathlon. Då får man gräva lite djupare. När man känner att man har det lite kämpigt kan man tänka på henne så blir ens egna problem ganska små. Allt går. "Its all in your head" som min ledare på en alpinklätterresa ständigt påpekade.





Här låg vi och tränade på catchen bredvid bla Sebasitan Kienle, David Näsvik mfl. Vill man få in mycket träning i en enkel tillvaro (även med barn) är Playitas verkligen att rekommendera.


Lite Hawaii flashbacks. Varma vindar i ett kargt lavalandskap

måndag 26 oktober 2015

Är det värre att bli av med något man haft än att aldrig ha haft det?

Hösten tillhör löparna. Inte för varmt, inte för kallt. Och denna höst måste ju varit fenomenal än så länge. Regnat en enda dag om jag prickat in det rätt. Tyvärr har jag inte fått springa något och har nu ställt in New York Marathon. MEN...jag har börjat cykla lite till och från jobbet igen. Kanske inte ligger på samma tempo som i våras men susar om bussarna med råge dörr till dörr. Friheten att slippa passa någon tid eller sitta i bilkö med en drös människor som snorar är helt underbar.  När jag cyklar förbi bussarna vid Ulvsundavägen ser jag hur de tittar ut förstrött genom fönstret, uttråkade. Hade det inte varit så att om de en gång hade provat att cykla så hade de med säkerhet gjort det fler gånger? Det är sådant vi kanske aldrig får veta.  Men jag vet att jag har känt frustration under den tid jag inte har kunnat cykla. Och nu känns det bättre!



fredag 25 september 2015

You have reached a new level



Kändes ungefär som när jag var yngre och spelade datorspel. Man kämpade i timmar för att nå en ny level. Idag nådde the real me en ny level. Sjukgymnast John sa att jag skulle (eller iaf kan) prova springa. Så schemat kommande sju dagarna är 4 min löpning idag, 6 imorgon 8 söndag osv, öka 2 min i sju dagar och förhoppningsvis slår inte ryggen bakut. Gick därifrån med ett litet leende.


Har de senaste veckorna letat efter mina inre magmuskler, bland annat genom att ligga på en uppblåsbar kudde som visar tryck och samtidigt göra diverse övningar. Trycket ska ligga konstant samtidigt som man gör övningen. Det är betydligt svårare än man tror och framför allt när man inte ska spänna det stora sexpacket utan bara de små…men det går framåt. På sätt och vis känns det jäkligt skönt att det är höst och man kan ägna sig åt detta utan att känna någon direkt stress. Det enda som känns lite surt är NYC marathon om jag inte kan springa det. Tur att det går varje år.

onsdag 2 september 2015

Köpa startplats till NYC?

Du får dock springa i mitt namn. Men betydligt billigare än springtime. Cuting costs… 

Börjar på riktigt bli lite orolig för NYC Marathon. ”Roade” mig idag med att kolla hur länge jag var borta från träningen i höstas och det var ungefär så länge som jag haft ont nu, 8 veckor. Sen kunde jag enligt funbeat börja köra ganska många pass per vecka, även löpning. Nu finns det inte på kartan att jag skulle ge mig ut och springa men det kanske är för att jag blivit så gammal och förståndig och att jag då sprang lite ändå.


Men om man istället ska försöka hitta något roligt så är det att SS04 har börjar med simträning för personer som ej är gamla tävlingssimmare. Försökte sneaka in i deras masterssimningsgrupp tidigare men det blev nobben så detta känns kul. Första passet är idag och jag hoppas verkligen att ryggen inte ska ge vika för detta. Har ju länge tänkt att jag ska öva upp min simning så det är väl det jag får ägna hösten och vintern åt samt det rehabprogram för ryggen som jag håller på med hos Brommaplans fysioterapi. Vansbro HIM sub30 2016, en sänkning på 12 %. Hur svårt kan det vara?

onsdag 19 augusti 2015

Tidig säsongsvila?

In i det sista hoppades jag att jag skulle kunna köra både Bellman och Stockholm triathlon men med en dag kvar till Bellman kastar jag in handduken. Körde 1km provrunda och ryggen började kännas. Inte för att vara neggig men börjar ju ändå fundera på om det blir något NYC marathon för mig. Helst vill jag ju kunna prestera lite också och inte bara springa igenom den. Patrik Nilsson gjorde en 2.45-mara på Kalmar IM efter en 4.27-cyklingen. Just sayin.

Men som sagt, hoppet dör inte. På söndag är det Stockholm triathlon där jag är med i ett stafettlag. Har inte gett upp att kunna cykla iaf då det inte blir så stötigt för ryggen. Tänkte rigga trainern här någon dag och se hur det känns. Tror dock inte på några stordåd efter en månads träningsuppehåll. Min 1km testrunda var ju tung. Hur ska inte 2mil vo2max bli då?! Hade hoppats på 40km i snitt på en ltie snirklig bana men får väl revidera det. Sorry teammates...

onsdag 29 juli 2015

Shit happens

Vätter Challenge följdes från en relativt solig uteplats på Ekerö. Regnade tydligen i Jönköping vilket var min enda behållning av att inte vara på plats. Liverapporteringen var under all kritik men var ändå roligt att följa den.  Topfighten stod mellan Bäcksson och Bjälkemo som Bäckson vann trots en brutal löpning av Bjälkemo. Förvånad över hur snabba löpningar det var generellt. Hur lång var löpbanan egentligen? Många som körde Vansbro hade mer än 5 minuter snabbare löptider nu.

Samma dag var det ”sista” etappen i Tour de france. Sista var ju söndag med lördagen var den dag då det fanns en litens chans för någon att göra något. Lördag avslutades med den klassiska stigningen upp till Alpe D’huez. Jag och Mathias provade den 2012 när vi var nere och kollade touren så jag var tvungen att kolla hur min tid stod sig. Tror Quintanas tid var 39 nånting. Marco Pantanis dopningsrekord från 95 är 36.40. Mitt -  57.38. Boom!  Ja man är ju en bit efter men skulle vara kul att köra den igen då 2012 ändå var i början av min konditionsera. En bit under 50 borde ju gå? 57.38 ger ett snitt på 14.21km/h. 36.40 är över 23. Galet


Vätter skulle vara min sista ordenliga triathlon för året. Kvar har jag nu endast Stockholm triathlon som jag kör i stafettklassen med två kollegor. Hoppas då att ryggen ska vara tillräckligt bra för att cykla. Även anmäld till Bellmanstafetten med några kompisar och pallplatts på båda dessa stafetter är väl inte för mycket begärt?




onsdag 22 juli 2015

Blickar framåt

Vet fortfarande inte om det blir tävling på lördag eller inte och imorgon ska jag tillbaka till Access Rehab för att höra vad Björn säger. Stretchar flera gånger per dag och hoppas i någon barnslig iver att han ska ösa beröm över vilka vigulanta framsteg jag tagit. Men ryggen känns fortfarande på ett oroväckande sätt vilket gjort att jag inte vågar träna särskilt mycket utan mer kört några pass bara för att känna om det faktiskt gör ont. Istället har jag drömt mig bort och blickat framåt.


Med en liten 8-9 månaders lagom till försäsongen nästa år lockar Fuerteventura mycket. I våras hade TT ordnat med läger samtidigt som Challenge Fuerteventura gick vilket vore kul. Skulle gärna ta en vecka på Mallis i mars också och få lite cykelmil. Susi är inne på samma sak. Challenge Roth som är en klassiker på Ironmandistansen gick av stapeln nu i juli och platserna till nästa års upplaga släpptes för några dagar sedan. Tog 1 minut innan de var slut och såg några triathlonvänner som knep platser. Den skulle jag vilja köra någon gång. Och Vansbro triathlon som fick SM-status nästa år går ju i juni. Den måste jag också köra. Sen var det om man skulle ge Hawaii ett nytt försök nästa år. Nu börjar semesterdagarna tryta men till dess borde det vara lagom med lite pappaledighet. Man hör ju på ordet att det handlar om ledighet. Då måste det finnas massa tid att träna och latcha med barnet?! 

I detta sketna väder och med en sketen rygg är det ganska lätt att blicka framåt…