Pär Johansson Triathlon: Massif des Écrins

I våras åkte jag på en alpinklätterresa med rockadventure i Norge vilker blev ett äventyr. Det gav mersmak och nu blev det en resa för rookies med UCPA till Serre chevalier. Som jag skrev tidigare var det en del klippklättring första dagarna vilket i och för sig var grymt, men det var alpinismen jag ville åt. I onsdags började detta på riktigt. Från 1784m höjd skulle vi ta oss till den första den första "refugen", vilket är ett enklare typ av boende i bergen. Denna låg på ca 2542m så det var en kort hike och vi hann istället med att träna på att hantera stegjärn och yxa. Torsdag tog vi oss till nånstans runt 3500m men mest klippor så det nämner jag bara i all hast. Den riktiga kicken var på fredag när vi hade tagit oss till andra refugen, refuge des ecrins, på 3175m höjd.

Uppstigning 03.30 och avgång ca 04, planerad topp bestigning 4-4.5h senare. Från refugen var det en väldigt brant gång ned med mycket lösa stenar, något vi fått erfara dagen innan så att gå denna i pitch black var intressant. Väl nere var det dags att sätta på stegjärn och säkra upp oss två och två då vi skulle börja ta oss upp för glaciären. Att hoppa över crevasses (glaciärsprickor eller finns det ett svenskt ord?) som är 5-10m djupa i mörker får hjärtat att bulta lite extra.

Första delen av den riktiga klättringen var fortfarande beckmörk och man kunde se små ljuståg från andra team som var påväg mot toppen. Kände mig som i serien " everest - beyond the limits" :) Efter nån timme kom dock soluppgången. Detta var helt magiskt. Går inte att beskriva och tyvärr finns det inga bilder i världen som gör detta rättvisa. Hela synen av seracen och de runtliggande bergen får en att fundera lite på varför man jobbar på ett kontor. Det var dock bara fortsätta mot toppen då varje timme gör att snön smälter och därmed större risk att något lossnar. 15kg på ryggen, brant stigning och 4000m höjd är ganska jobbigt faktiskt, tro det eller ej. Men vid 08.30 var vi i alla fall uppe, 4010m och det högsta jag tagit mig till utan lift, troligtvis med lift också. Lite glada tillrop, foton och mat blev det innan nedfärden började. Ner går betydligt snabbare men vi skulle å andra sidan betydligt längre än varifrån vi startat och klockan han bli 14.30 innan vi var nere och fick en öl. Total hike/klättring blev 9h och går väl att likställa tidsmässigt med mitt första vasalopp eller vättern men detta är jobbigt på ett annat sätt. Att man äter ganska dåligt/lite på dessa utflykter kanske gör en del till detta också. Två i gruppen tog sig inte till toppen pga ork så har väl även träningen att tacka för att det trots allt inte var jobbigare.

Även om mitt team knappt pratade engelska är detta en av de grymmaste saker jag gjort och har redan börjat fundera på nya äventyr. Naturen visade sig från sitt bästa, en sorts skräckblandad förtjusning när man får en orsak att tänka på att man lever. Lägger upp några bilder men som sagt går det inte att visa detta. Man måste se det själv! Har varit både på Kebnekaise och Galdhöpiggen med detta är nått helt enkelt nått annat.