Har nu gått några dagar sedan tävlingen och jag har både hunnit smälta den och fundera på vad som gick fel. Kände mig okej vid start och under cyklingen fick jag i mig både energi och vatten som jag hade tänkt. Enda jag kan tänka mig ledde till denna minst sagt mediokra prestation är värmen. Kan ju inte helt ha tappat formen sedan Kalmar?
Incheckning och nummermärkning öppnade 04.45. Vi åkte hemifrån 05 men hade ändå gått om tid. Hittar ett gäng andra svenskar och allt är frid och fröjd. Vattenstart för herrarna kl 06.50 och hinner ligga och trampa vatten max 5min innan kanon blåser av. Inte alls så stökigt som alla varnat för, kanske för att jag la mig relativt långt ut till vänster och dessutom inte krigar längst fram. Kör på i mitt tempo, oftast relativt ostörd, och försöker när det går lägga mig på några fötter. Banan är 2km rakt ut för att sedan vända tillbaka samma väg. Kändes som en evighet innan jag fick vända och ungefär vid vändpunkten ser jag den första rosa mössan som indikerar att en agegroup dam har simmat ikapp 10min på mig. Inget att bli upprörd över, visste att simningen skulle bli tuff för mig och att det finns väldigt många snabba simmare i dessa startled. De flesta ligger runt timmen med våtdräkt. Efter ca 75% börjar det kännas som 50/50 herrar damer. Vet inte om så var fallet men kändes så. Kommer tillslut fram och känner att jag missat lite med vaselinet, swimskinet och saltet har skavt. Skit samma, nu börjar ju min gren. Uppe på piren möts jag av Sussi och Pontus som lyckats ta sin in på vip-delen eftersom de såg starten från båt. Kul med bekanta ansikten. 1.22 tog det och hade innan start en förhoppning om 1.15.
I t1 möter jag också Sara som inte heller var särskilt nöjd efter simningen.
Trycker på lite uppför Kuakini hwy, kanske lite för mycket men man är alltid lite övertaggad direkt efter växling. Målet för dagen är 220watt. Väl ute på Queens K får jag lite rytm och det känns fortfarande helt ok även om det är ganska varmt. Efter några mil så kommer motvinden och den är inte nådig. Aldrig varit med om sådan blåst och tydligen var det de värsta vindarna på 15 år. Det är mentalt nedbrytande med sådan vind tycker jag och jag börjar få svackor. Det är inte heller att vinden kommer från ett och samma håll utan ibland är den från sidan. Glad att jag körde med lägre profil fram, var en del som blåste av vägen. I motvinden börjar man se fler och fler wheelsuckers och domarna gör ingenting trots att de åker förbi. Det gör att det känns ännu värre när man sliter i motvinden. Kämpar uppför backen till Hawi som kändes olidligt lång men ser fram emot nedförsbacken och den förmodade medvinden. Glädjen blev kortvarig. Efter vändningen rullar det på ganska bra men efter ett tag märker jag att trots att det är nedför och jag trycker 200watt går det inte aärskilt fort. Börjar först fundera på om bromsen eller något ligger mot men det är bara vinden. Större delen av hemvägen blir också motvind. Sånna är vindarna på Hawaii, svänger snabbt och har samma värme som en hårtork. Men ingen kan säga att det var ett lätt år i alla fall. Detta var Hawaii som det ska vara.
Även om det endast behöver vara 7m på Kona ser väl luckan lite liten ut?
Mentalt nedtryckt och tillbaka i Kona efter 5.25h och 208watt np börjar jag inse att det här går ganska dåligt. Det fanns liksom inget tryck i mig. För att spara lite tid låter jag skorna sitta på cykeln (vilket jag inte brukar göra) då det är funktionärer som tar hand om den vid växlingen. Slutar med en kramp i höger vad...
Ut på Ali'i drive känns första kilometern bra. Mycket publik, fått komma av cykeln, Sussi/Pontus är där och hejar osv. Men ganska snabbt infinner sig den olustiga känslan av total avsaknad av ork. Börjar bryta ned loppet i bitar. Snart är jag vid vändpunkten på Alii drive, 7.5km, då är det bara 7.5 tillbaka innan Queens K. Håller ca 5-tempo första 1.5 milen sen måste jag gå i en backe som inte är mycket till backe. Då har jag redan börjat gå vid varje vätsktestation. Lägger is i kepsen och innanför racesuiten varje station också, allt för att få ner tempen. Inser nu att det aldrig kommer gå att springa detta marathon och börjar kalkylera på hur lång tid det tar om jag ska gå 2,5mil. Börjar prata med en britt som också går och vi bestämmer att vi ska springa 5 och sedan gå 1 vilket gick fint. Tappar honom nånstans men då kommer Marcus Larsson (cykelcity) ikapp. Han är lika paj som jag ( gjorde 9.07 på Kalmar i år). Vi teamar upp och går/springer när vi kan och orkar. Skrattar åt att vi i det tempo vi håller inte kommer hinna imål innan det blir mörkt. Var tur att vi hittade varandra och kunde motivera varandra, annars hade det tagit mer tid än de 4.19 som det nu blev för mig.
Det är många som gått längs Queens K men hade aldrig trott jag skulle göra det. Hade inte alls den respekt för banan och värmen som man skulle haft. Det var otroligt roligt att vara här och inte minst tiden innan med de 7 andra svenskarna jag och Sussi bott med men nu ska jag ta paus ett år från fulldistans och satsa på 70.3. Direkt efter målgång tänkte jag som vanligt "aldrig mer" men jag ska tillbaka till Kona, bara inte nästa år. Och då ska jag förbereda mig på ett bättre sätt, hur man nu gör det. Läste nån som förespråkade bastu :)
Posted using BlogPress from my iPad
Enormt starkt kämpat Pär! När jag läser den här rapporten och vet hur stark du är så får jag en stor respekt för den där banan!
SvaraRadera